Så har då äntligen Big Brother rullat igång igen. Som vanligt när det gäller produktioner som inte klarar av att dra publik tack vare innehållet, måste man ta hjälp av slaskpressen. Utan att ha bevittnat ett enda avsnitt av vare sig "Paralyse Motel" eller "Pundarna på Tylösand" kan man räkna upp ett flertal av deltagarna, och vad de gjort sig kända för.
Nu får vi börja läsa om de sexton (?) deltagarna, och deras resa genom livet.
Första paret ut i pressen är, på riktigt, ett par ute i verkligheten. Dock ska de inte avslöja detta inne i huset, utan ta detta som ett test på om deras kärlek håller.
Ridå!
Vore det inte ännu bättre om de verkligen avslöjade sin belägenhet? Då skulle väl idio... ähm de andra deltagarna troligen, på pin djävulskap förstås, göra allt för att välta den ena eller den andra partnern.
Jo, och så var det ju även en transsexuell sjuttonde deltagare med också. Han/hon har ännu inte avslöjat sin riktiga identitet för de andra idi... deltagarna. Dock är han/hon väldigt noga med att påpeka att han/hon alltid berättar det innan han/hon kysser någon... eller åtminstone innan de ska till att göka.
Tackdå.
Maken till partybroms får man nog leta efter.
-Varför skriver du om allt detta, om det nu är så dåligt? Kanske du då frågar.
-Därför att dumhet fascinerar mig något alldeles enormt. Är mitt enkla svar.
Bara det faktum att sjutton peroner frivilligt låser in sig i ett hus med bara åtta sängar (!) i över tre månader, är anmärkningsvärt. Mest med tanke på hur andra inlåsta människor kämpar för att ta sig ut.
Att sedan stora delar av mediautrymmet används till att berätta om hur Nemo minsann satt på sin fjärde brud på samma kväll, eller hur Jockiboi spyr i poolen, flyttar upp mina ögonbryn ytterligare ett hack i pannan.
När människor i ens närhet till och med börjar diskutera alla händelser, och ta parti för dem ena eller den andra dåren, då går jag bännännäs.
Tack för nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar