onsdag 8 juni 2011

Ont värre.

Ibland undrar jag lite över min egen mentala status. Inte så att jag tror mig vara massmördare eller så, men jag tror ändå att jag kanske har en liten "djävul på axeln".
I slutet av April sa min kära hustru "Ska jag anmäla oss till löptävlingen Blodomloppet?"
I det läget skulle den vanliga Stefan ha svarat undanglidande och sedan försökt prata om nåt annat.
Men just då var "han på axeln" verkligen på hugget, och svarade "Jajamän! Gör det. Ta den längre distansen också. Vi hinner ju träna, det är ju länge kvar"
På måndag kväll slog verkligheten ner som en blixt. Det är ju imorgon vi ska springa. Jag har inte sprungit en meter på hela våren.
Nåja, det vara bara att karskt ställa sig på startlinjen och vänta på förnedringen.
En kilometer passerades med gott mod och starka ben. "han på axeln" var jublande glad eftersom han hade haft rätt hela tiden.
Vid vätskekontrollen vi fem kilometer hade den jäveln gett sig av eftersom han började inse att han inte alls hade så rätt.
Vid åtta kilometer tänkte jag att man kanske ska dra upp tempot lite, men kroppen löd inte.
På upploppet tänkte jag att "Det här måste vara världens enda lutande sprinterbana. Den lutar garanterat minst 20 grader uppåt.
Väl i mål kunde konstateras att benen var stumma, vatten är gott och av "han på axeln" syntes inte ett spår.
Sedan vi fått i oss ett par mackor och lite choklad, frågade frugan "Ska vi ställa upp nästa år också?"
Gissa vem som satt på axeln och var reptilsnabb igen?
Nu kan jag bara konstatera att det gamla talesättet stämmer, "Är huvudet dumt, får kroppen lida"

2 kommentarer: