Då var det alltså offentligt. Jag är nu officiellt sett arbetslös. Om inte det är anledning nog att vara bitter så vet jag inte vad.
Min handläggare på arbetsförnedringen konstaterade att jag verkade vara en självgående person, och sade ordagrannt "Jag skulle bli förvånad om du kommer att säga att du fått jobb via arbetsförmedlingen"
Man kan ju ta det som en komplimang (vilket jag valt att göra), och konstatera att hon hade ett väldigt nyktert synsätt. Å andra sidan kan man fråga sig hur inspirerande det är att gå till jobbet på arbetsförmedlingen när man vet att man inte kommer kunna hjälpa någon. Antingen är man för duktig, och fixar sina arbeten själv. Eller så är man inte nog duktig, och kommer aldrig någonsin att få ett arbete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar